Nyhetens behag med en bli en vuxen har lagt sig. Jag tycker inte längre det är kul att betala räkningar för att det är ett bevis av min frihet. Jag tycker inte längre att handla nödvändigt ont till lägenheten som tvättmedel och mjölk är speciellt tillfredställande. Jag tycker inte att stå på två egna ben är bara fantastiskt kul, längre.

Ansvar inför framtiden har fått en helt annan betydelse nu när känslan av att hela världen är till för bara mig har lagt sig. Den är verkligen inte till för mig, den är till och med tvärtemot till för mig. För världen vill gärna att jag ska ha ett arbete att gå till, och för att behålla ett jobb bör man infinna sig på de givna tiderna som jobbet kräver. Man blir stillasittandes i en lunk som man måste lära sig att älska, tycka om, eller i alla fall acceptera. Så världen vill att jag gör det. Sitter stilla och bidrar med skattepengar. Den kreativa lusten att skapa eller resa och upptäcka förpassas till vissa tider på dygnet eller året. Semester. The holy moly vacantion time.

Så att bli vuxen innebär frihet, men den friheten har så många premisser att det inte längre känns så fritt. Det känns faktiskt tvärtemot fritt.

Tittar man sig omkring har frihet alltid premisser. Yttrandefrihet, religionsfrihet och mänskliga rättigheter är alla friheter som mer eller mindre är relativa. Så jag är väl relativt nöjd med att bli vuxen men förbehåller mig rätten att ogilla vissa premisser.