Sista dagen med allt vad det innebär. Packa, strukturera, betala, tänka.. Ja bara att behöva tänka igen känns bedrövligt.

Men att jag börjat tänka betyder att jag börjar skriva..

Det bästa med semester är att man varvar ner, totalt kopplar bort och slappnar av. Ingenting finns förutom här och nu.

Och det värsta..

När den totala psyokosen man befinner sig i plötsligt slutar upp och alla bestyr invarderar hjärnan med ohejdbar kraft.

När det går upp att den totala njutelsen bara är på lånad tid. Och du är tillbaka på noll.

Ja det kan låta överdrivet, och när den första chocken lagt sig är vardagen kanske inte så farlig alls. Men nej jag vill inte hem, vill inte jobba, vill inte strukturera, planera, vill inte tänka alls...

Men det gör jag, jag tänker att jag måste stålsätta mig, fånga upp dom sista solstrålarna, solnedgången, ta ett sista andetag, njuta och sen ser jag fram emot en dag i Bangkok. Ser fram emot andra saker i framtiden. Jag ser framåt. För hur mycket fantastiskt man än lämnar bakom sig, finns det alltid lika mycket fantastiskt att hitta i framtiden.