Vi kom till Ko Phangan precis när solen färgade himlen rosa och gul. Det var fantastiskt fint. Jag vaknade från mina fluffiga tankar när chaffören sa, "the sky is yellow, means it's going to rain tomorrow."

Damn it! Satans yelllow sky.

Nog hade han rätt alltid, vi vaknade till blixtar, regn och dunder den första natten. Lät som vi hamnat mitt i jordens undergång. Men när vi gick upp om morgonen var allt borta, som en dröm, som att ingenting hade hänt. Ok, luften kändes lättare att andas. Stranden hade inte torkat upp, men himlen var åter blå med fluffiga, vita moln, solen varm och skön. Det är lågsäsong, det märks överallt. Vi är ganska ensamma på ön, och på hotellet, med några få undantag. Regnperioden börjar snart, varje kväll har det kommit in ett regnväder, inte mycket  att skryta med, men några varma droppar som i sällskap med starka vindar letar sig in över ön. För att sedan dala ut och försvinna. Ja vädret skiftar mycket. Men det är så varmt om dagarna att skiftningarna välkomnas. 

Vi solar och badar, vi har hyrt en moped som vi tutar runt på. Vi har matat elefanter med bananer till min stora förtjusning och vi bara njuter. Vi har döpt alla kattungar som bor på hotellet, vi får thai-massage varje dag, vi dricker mangoshakes och äter massa thaimat. Har bilder på kameran som jag får visa lite av en annan gång. Just nu orkar jag inte. Ville bara berätta att vi har funnit paradiset. Vi har hittat lugnet. Och vi har fått peace of mind.

Här är solnedgången vår andra kväll precis när regnet är på väg in.

Fantastiskt vackert och som terapi för själen.