Som jag hintat i tidigare inlägg är Peking ingen favorit. Nej ingenting verkar gå min väg när jag åker dit.

Sist började allt med att jag inte kunde få ut några pengar på någon bankomat, i hela stan.

 

Men det slutade inte där, nej det slutade i tårar på mitt hotellrum efter en hel dag av total kaos.

 

Men när jag trodde att allt var över, när jag satt i flyget på väg hem ja då, när jag någonstans över Ryssland stänger ögonen för att få min vila ombord, då ser jag den, den gula klänningen. 

 

FAN DEN GULA KLÄNNINGEN!?

 

Min splitt nya, inte så billiga, gula klänning som jag tagit med mig för att sy upp en likadan i svart, (vilket jag inte gjorde till följd av en annan missuppfattning) hängde kvar i hotellrummets garderob. 

Tillsammans med min uniformsjacka.

 

Jag fick tag i en värdinna som flög Peking samma kväll som vi landade, hon lovade att fråga efter mina saker.

Hon tog med dem hem. Jag blev glad. Jag blev lugn och glömde sedan helt av mina kläder, IGEN.

 

Så den här morgonen, två månader senare, hämtade jag upp sakerna hemma hos henne.

Tackade med en flaska vin, bockade med huvudet ner till marken och upptänkte en liten påse som hängde tillsammans med det andra.

I påsen låg också mina kvarglömda trosor som hon haft hängandes i sin hall hela tiden. 

Jag låtsades självklart som ingenting, skämdes, och cyklade därifrån.