Hur ska jag säga det här utan att låta dum. Men HÄR ÄR JAG, (igen)!
Min självbild måste vara rubbad och jag har antagligen ingen form av självkritik programmerad i min kropp som får mig att ge upp.  Eller så har jag bara ett konstigt förhållande till mitt bloggande. Hat-kärlek. Och ni måste tänka "my god, hur ska hon ha det?" Men behovet att skriva av mig lite liksom bara sköljer över mig ibland, oftast om natten. Känner ni igen känslan av att vara superkreativ i tanken innan ni somnat? Hur idéerna flödar och det känns så himla simpelt. Motivationen är nästan så stor att man går upp och börjar med en gång. Men det gör man inte, och om dagen är allt som bortblåst. I dagens ljus gör sig självkritien (som jag alltså har programmerad ändå) påmind, eller så är nattens hjärngympa glömd.
Motivationen idag kommer från tidigare bloggar jag haft, minnen som jag skapat och idag minns enbart genom mina tidigare texter.
Ja gud vad jag skrivit töntigt ibland, att jag nästan skäms när jag tänker på att ni läst det. Men så kommer också dem texterna som faktiskt är ganska bra. Inlägg som betyder extra mycket och skapar en direkt länk tillbaks till den specifika dagen på ett sätt som inte bilder kan. Ja, bilder säger inte alltid mer än tusen ord. Tyvärr så är det en myt. Som så mycket annat är det en regel med en miljon undantag. Jag tänker fortsätta blogga nu för att fortsätta på något jag påbörjat, trots alla uppehåll jag haft sen mitt allra första inlägg på min allra första blogg (12 augusti 2008) så vet jag att allt som jag har skrivit och allt som komma skall, är roligare än ingenting.

Så hej allihopa här är jag, allt blir inte bra men det blir som det ska :)