Standby..

Alla flygandes eviga hatkärlek, känslan av att ägas av sitt jobb, men ändå hoppet om att kanske få slippa undan. Kanske har man blivit osynlig i systemet, och ingen kan hitta mig. Kanske ingen är sjuk idag, kanske får jag ta det lugnt. Antagligen inte.

Först vaknar man tidigt som tusan, sen kommer den eviga väntan,. Tick tack tick tack.

Sen är stunden inne, mobilen ringer, hoppas hoppas det är mamma, (fingers crossed).

Kanske är det mamma, kanske inte. Om inte, om det är det där samtalet som man fruktat så försöker man liksom låta överraskad, "jahaja, ringer du, vad kan jag göra för dig?" fast man gått som på nålar hela morgonen. Skräckblandad förtjusning, först vill man inte riktigt. Den där eviga väntan kanske var ganska bra ändå, sen tänker man, "måtte det vara något exciting!!"

När man väl tagit emot det där samtalet, fått domen och accepterat läget.

Då, ja men först då blir man lugn.

Att veta är alltid bättre än att inget veta, för då har man något att utgå ifrån.

Så om 10 min kommer taxin, min eviga väntan är över, för den här gången :)

Ha en bra dag gott folk!